Den andliga vetenskapen som botemedel mot vår schizofrena världsuppfattning

0

Sedan ”upplysningstidens” genombrott har vetenskap och religion (eller andlighet i största allmänhet) varit helt separerade ifrån och ofta gått i polemik mot varandra. De ses idag som varandras motsatser. Tillståndet i vårt samhälle och vår kultur är sålunda disassocierat, schizofrent. I sociologiska termer kan man här tala om en äkta ”störning” och ”sjukdom”. I antiken och även så sent som under renässansen var dock religion eller andlighet och vetenskap två sidor av ett och samma mynt; kulturen och samhället var integrerat. Det var ett mått på friskhet och sundhet som saknar några paralleller idag. Det är en myt att religion per definition förtryckte vetenskap och forskning, i alla fall under renässansen och framgent, även om det naturligtvis finns bevis på motsatsen. Faktum är att den kristna kyrkan bidrog med en infrastruktur som banade vägen för vårt moderna akademiska system, universiteten. I kölvattnet på den protestantiska reformationen i Sverige stängdes alla universitet, vilket då drevs av de olika munkklostren. Vår drottning Christina, den sista Vasa-regenten, abdikerade till katolicismen och flyttade till Rom för att hon fann Sverige vara för underutvecklat för hennes akademiska behov; i Rom flödade all modern kunskap och vetenskap utan någon uppenbar konflikt med den katolska kyrkan. Detta innefattade även esoteriken, såsom Hermeticismen och Qabalah.

Om vi för ett ögonblick vrider tillbaka klockan ytterligare ett halvt millenium kan vi se att det framför allt i arabvärlden florerade ny och ”modern” vetenskap i kölvattnet på Muhammeds nyerövrade imperium, som en nödvändig kontrast till den då mörka kristna medeltiden. Det intressanta här är att det ofta handlade om en andlig eller esoterisk vetenskap som uppenbart kunde leva i harmoni under beskydd av den nya världsreligionen Islam. Alkemin, för att ta ett exempel, ”adopterades” av araberna när de erövrade den hellenska kulturen i Egypten, såväl som grekisk vetenskap och filosofi (som per definition omfattade en andlig världsbild). Men de nöjde sig inte med att översätta denna lära till arabiska, de gjorde egen efterforskning med dessa egypto-hellenska hermetiska läror som grund och utvecklade exempelvis alkemin flera steg.

Man måste sålunda göra en skillnad på (dogmatisk) religion och andlig vetenskap. Hermetikern Aleister Crowley sammanfattade det väl med devisen: ”The aim of religion, the method of science”. Andlig eller ockult vetenskap handlar alltså inte om att förlita sig på dogm utan vara nyfiket experimenterande. Man utgår ofta från en tradition som en referensmall men samtidigt är man öppen för att experimentera och undersöka, bekräfta eller dementera. Den esoteriska eller ockulta världsbilden bygger också på empiri och en tro på ockulta naturlagar. Skillnaden ligger snarare i att den moderna (positivistiska) naturvetenskapens metod lägger större vikt vid det kvantitativa (stort empiriskt men ytligt urval) medan den ockulta lägger sin vikt vid det kvalitativa (litet empiriskt men djuplodande urval). Dessa två synsätt existerar även inom den etablerade vetenskapen, i synnerhet inom samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga grenar. Den kvalitativa metoden kallas hermeneutik, vilket ej skall förväxlas med hermeticism, som dock har samma etymologiska ursprung; guden Hermes, gudarnas budbärare. Ockultismen, även om den har vissa naturvetenskapliga anspråk, är främst en beteendevetenskap (enligt mitt sätt att se på det) då den främst handskas med själsliga kvaliteter.

Skillnaden, i det stora hela, mellan klassisk naturvetenskap och andlig vetenskap är att man erkänner människan som ett instrument för kunskapande om andliga dimensioner. Man har alltså ett andligt perspektiv på tillvaron i sitt kunskapande. Den personliga erfarenheten och upplevelsen ställs framför textböckernas förklaringsmodeller eller heliga böcker och dogm.

Jag är dock fullt medveten om att människan inte är ett fulländat instrument, vilket ofta behöver ansenlig mängd av ”kalibrering” för att vara acceptabelt tillförlitligt. Men det är det enda vi har att tillgå. Man får dock inte glömma bort att detta även gäller för naturvetenskaperna. Ett forskningsresultat kan ju ytterst sätt aldrig avskiljas från människan i hennes roll som observatör och experimentator, något som bekräftas av kvantfysikens moderna rön. Människan är en medskapare av sitt universum. Utifrån min esoteriska världsåskådning är det en självklarhet att jag ser mig själv som utgörande en integrerad del med min omgivning och denna insikt ger mig drivkraften att söka efter självkännedom, ty jag är övertygad om att man genom kännedom om sig själv kan nå kunskap om alltet. I detta finner jag bekräftelse i hermeticismens vetenskapliga paradigm och dess föreställning om mentalism. Mitt perspektiv är sålunda främst den religiöse mystikerns. Sålunda utgår mitt kunskapande från mitt personliga arbete med självförbättring och insikter om de andliga dimensionerna. Även vissa moderna vetenskapsmän har antingen medvetet eller omedvetet håvat ur samma ursprungliga källa vari esoteriker och mystiker finner sin yttersta inspiration. Man kallar det i dagligt tal för geni. När Einstein presenterade sin avhandling 1905 saknade den så gott som referenser till annan litteratur. Den blev också kritiserad för att vara en ren teori men har som sådan dock blivit bekräftad av nya vetenskapliga rön under årens lopp sedan dess. Även om en del blev bevisat med tiden så har en hel del bekräftats först efter Einsteins död.

Det som är intressant här är att hans teori troligtvis stämmer och alltså måste ha gjort det trots avsaknaden av bevis. Hur kunde Einstein ha insett det riktiga i sin teori? Visserligen var den till viss del influerad av ett par andra forskares slutsatser, men mycket var hans egna stoff som han fick till sig i en kombination av att observera vardagliga händelser och genom att kontemplera tillvarons fenomen (Einstein var en grubblande natur). Jag såg en gång i tiden ett program som handlade om Einsteins liv och hur han fick idén till sin speciella relativitetsteori och läran om ljusets natur. Han satt i skogen, spelade på sin fiol (han var artistiskt lagd) och observerade ljuset genom bladen på ett träd. I detta högst fokuserade tillstånd insåg han plötsligt hur det hela stod till. Detta liknar ganska mycket det meditativa tillståndet hos en mystiker; många mystiker finner sin inspiration och sina gudomliga upplevelser genom att kontemplera naturens skönhet.

Ett annat exempel är kemisten August Kekulé som under en period hade arbetat med (dvs. kontemplerat) den molekylära strukturen kring ämnet bensen men fruktlöst stångat sin panna blodig. I en dröm såg han plötsligt en ouroboros (ormen eller draken som biter sig i själv i svansen; vilket för övrigt är en återkommande alkemistisk symbol av hög signifikans) och när han vaknade så insåg han hur han skulle lösa formeln. Den fick en cirkulär form, precis som den hos en ourobous.

Båda dessa herrar var framstående forskare med en gedigen akademisk bakgrund och mycket teoretisk kunskap. De var dessutom djärva och vågade gå emot gense uppfattningar om vad som var vedertagen sanning. Utbildning och att våga tänka i nya banor är naturligtvis viktiga egenskaper hos alla vetenskapsmän. Men vad var det egentligen som skiljde ut Einstein och Kekulé från andra av sina samtida forskarkollegor, varav säkert många också var välutbildade och kunde tänka i annorlunda banor? Utbilning, intellekt och självständigt tänkande ger nog inte hela förklaringen. Båda dessa upptäckter och vetenskapliga rön är dock goda exempel på meditationens principer. Vad som helst kan egentligen sätta igång intuitionen. Vad som krävs är ett objekt att kontemplera. Men samtidigt är det lättare att nå de mer kreativa sidorna hos sig själv och intuitionen i drömmarna då det undermedvetna står på vid gavel. Ofta kommer svaren när man minst anar det.

Einstein och Kekulé är båda bevis för att det är geniet hos människan som kommer med de verkligt stora upptäckterna om tillvarons natur, inte blott det rationella sinnet. Vad det rationella sinnet måste göra är att försöka bekräfta det intuitiva sinnets upptäckt och se om det står sig mot ett logiskt resonemang. Att enbart observera mätbara fakta kan endast leda till begränsade slutsatser som endast skrapar på ytan av tillvaron. Denna empiriska och kvantitativa (positivistiska) väg i forskningen är dock fullt tillräcklig för människan för att få adekvat kunskap om världen för att kunna skapa sig en funktionell tillvaro här på jorden. Men om man såsom vetenskapsman eller kunskapare vill sträva efter att knäcka de stora mysterierna i tillvaron så måste man söka sig längre än till det kvantifierbara, och sålunda efter andra själsliga (kognitiva) egenskaper än logiken. Sålunda ser jag inte det ena som uteslutande det andra, utan som två olika vägar till att nå till kunskap och som bör komplettera varandra.

Dessutom är det väl om det ena kan bekräfta det andra. Vi kommer dock alltid att hamna i spörsmål där den kvantifierbara vetenskapen inte kan bekräfta vissa aspekter av tillvaron. Men i många fall är det logiskt att förutsätta den relativa ”sanningen” i en viss teori även om man inte har några hårddata för att bekräfta den. Det finns en del teorier inom naturvetenskapen av detta slag, exempelvis strängteorin och den om ”big bang”. Vi kan se effekter i naturen som kan tolkas såsom följdverkan av fenomen som omfattas av dessa teorier; de kan bekräftas indirekt. Vissa saker är således inte falsifierbara, men likväl antar vi dem som plausibla på grund av att det är logiskt att göra det och för att vi idag saknar en bättre och djupare förklaring.

Många människor anser de svar som religionen kommer med på de eviga frågorna om tillvaron som fullt rationella. Många västerlänningar har genom logiken kommit fram till att reinkarnation är den mest rationella förklaringen till syftet med tillvaron och exempelvis bekräftas av evolutionsläran, för att ta ett exempel. Våra insikter om själens natur är dock högst begränsad. Tillvaron är paradoxal och cirkulär, inte logisk och linjär. Den är inte heller differentierad och kaotisk utan utgör istället en helhet och harmoni. Detta är om något ett ”faktum” som har bevisats av både relativitetsteorierna och den moderna kvantfysiken, men också med hjälp av modern hjärnforskning.

Skepticism är bra och hälsosam. Men det får inte leda till att man låser in sig i sitt sinne och inte är ödmjuk nog att inse hur lite man egentligen vet idag, både som individ och såsom art. Genom att låsa fast oss vid förutfattade föreställningar kan vi gå miste om mycket i tillvaron och flera ”stora” upptäckter inom vetenskapen. Vi bör odla en kultur som bejakar både logiken och intuitionen; att de båda och tillsammans är kungsvägen till en ökad förståelse för vår tillvaro.

Problemet med översinnliga och ”övernaturliga” fenomen är att det inte finns några kända redskap eller instrument som används inom den etablerade vetenskapen som kan se eller kvantifiera dessa immateriella fenomen, av den enkla anledningen att de just inte är materiella. Erkänner man inget annat än dessa materiella redskap så kommer man aldrig acceptera några som helst paranormala fenomen eftersom de inte går att mäta. Av denna anledning försöker den logiska positivismens apostlar att vederlägga det empiriskt väl underbyggda fenomenet ut-ur-kroppen-upplevelser och nära-döden-upplevelser, två fenomen som är nära besläktade med varandra. Det gemensamma är att man upplever sig själv vara separerad från sin fysiska kropp, ofta sammanbunden med en silversträng, svävande och observerande det som sker i tiden och rummet. I en nära döden upplevelse övergår dock denna känsla av separation från kroppen i att man sugs in i en svart tunnel som slutar i en öppning av ljus. Så långt bekräftar många människors upplevelser varandra, oavsett geografiska, demografiska och kulturella skillnader.

I dag framför man teorier om att magnetiska fält och elektriska stimuli i vissa centra vid tinningloberna frammanar ut-ur-kroppen upplevelser, och att de även skulle förklara fenomen som bortrövanden av aliens (alien abductions). Även om dessa laboratoriemässiga resultat inte kan ifrågasättas i sak utgör forskarnas slutsatser ytterligare ett exempel på hur den moderna vetenskapliga metoden biter sig själv i svansen genom att ta på sig allt för snäva skygglappar.

Om man nu skall använda ockhams rakkniv såsom ett argument (vilket ständigt åberopas av de materialistiska skeptikerna) så tycker jag att desperata naturvetenskapliga förklaringar på ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser och mystika tillstånd (såsom dem hos tibetanska eller kristna munkar och nunnor) är långsökta i jämförelse med att helt enkelt godtaga upplevelserna såsom genuina, dvs. att det man upplever är en faktisk händelse eller upplevelse av en realitet; den enklaste lösningen måste alltid vara oberoende av rådande paradigm, hur revolutionerande slutsatsen än är. Det empiriska materialet är ju inte så litet direkt. Mystiska upplevelser bekräftas även av vissa slutsatser som har presenterats av kvantfysiker; det tvärvetenskapliga argumentet. Att använda förnuftet och logiken i sig självt som argument mot fenomenen jag räknade upp ovan håller alltså inte. Det måste helt enkelt handla om övertygelse, ett val eller preferens av en trosföreställning (eller epistemologi). I detta avseende är ”troende” ganska lika ”ateister”. Vi väljer helt enkelt den trosföreställning som vi trivs bäst med själva. Allt kan sålunda reduceras till subjektet såsom observatör och medskapare av sitt universum.

Skillnaden mellan naturvetenskapen och religionen är att naturvetaren (i alla fall vissa av dem) inte själv erkänner eller inser detta till fullo; sitt sinnes egna begränsningar i att uppfatta verkligheten som den verkligen är. Felet som den religiöse gör är å andra sidan att missta sin tro för sanningen (såsom absolut sanning). I det här fallet är vetenskapsmannen benägen att inse att en tes kan falsifieras och revideras av nyare upptäckter. Båda två är dock dömda till tolkning.

Anledningen till varför de materialistiska skeptikerna (ateisterna) har så svårt att ta till sig ovanstående påstående och föreställning om att alla människor är dömda till tolkning, ergo tro, är att de associerar ordet tro med ”religion” eller "flum". I sin vidare bemärkelse utmärker tro ett kognitivt fenomen som utgår från att hjärnan aldrig kan uppfatta verkligheten som den är utan alltid måste tolka tillvaron på grund av dess höga komplexitet; hjärnan förenklar för att vi skall kunna få grepp om den. I epistemologisk mening, och enligt den teoretiska filosofin, så handlar alla mänskliga föreställningar om tro och preferenssystem, även de som har tron om att de hyser en vetenskaplig föreställning. o

För att återkoppla till de paranormala fenomenen ovan, vilket bekräftar tesen om själens oberoende av kroppen, så hävdar jag inte att något måste vara sant bara för att många har upplevt samma fenomen. Men på samma vis kan ingen med säkerhet heller hävda att neurologernas förklaringsmodell (att allt endast handlar om ett mystikt kretskort i hjärnan) måste vara sann bara för att man empiriskt kan belägga kopplingen hjärna = mystik upplevelse. Vad båda ”lägren” kan vara överens om att empirin bevisar är att denna koppling (mellan ett område i hjärnan och upplevelsen) existerar.

Man kan alltså vara ganska överens om förutsättningarna och begränsningarna i det empiriska materialet. Där ”troende” och ”skeptiker” skiljer sig åt är hur de väljer att tolka det empiriska materialet, i slutsatsen. Ingen av dem kan dock hävda att den andre har fel i sina slutsatser, även om de gärna hoppas att deras egen slutsats är sann. Jag tror att sjävbevarelsedriften hos alla människor vill göra gällande att vi inte lever i en villfarelse och lögn. Vi tror att vår nästa lever i en villfarelse, men vi kan inte veta helt säkert. Alltså har vi någonstans en annan kvalitet i själen (eller psyket om man hellre vill kalla det så) som gör att vi har valt att välja en viss trosföreställning i denna fråga.

Jag tror inte någon med absolut säkerhet kan hävda att det enbart är logiken som ligger bakom respektive val, att tro eller inte tro på paranormala och andliga fenomen. Den intressanta frågan som då inställer sig är: Vad ligger egentligen bakom våra olika val av trosföreställningar? Skeptiker utgår i allmänhet och felaktigt ifrån New Age, eller den så kallade nyandligheten, i sin kritik mot de andliga och esoteriska underströmmarna i samhället. Det dock är en ENORM skillnad mellan New Age och traditionell Hermeticism, den vetenskapsmodell och konstart som direkt härstammar från den egyptisk-hellenistiska traditionen i Alexandria.

Det som dock är bra med New Age är att den leder till en större öppenhet kring dessa frågor och att den vågar ifrågasätta det rådande vetenskapliga paradigmet; dess funktion är främst sociologisk. Vill man söka sig till de sanna mysterierna, och hoppa över allt irrelevant (exempelvis spiritism) och kommersiell ytlighet (smörgårdsbordsprincipen; ät lite av allt) så bör man söka sig till en genuin mysterieskola och ett traditionellt initiatoriskt ordenssällskap. Där erbjuds man en tuff och systematisk träning i de ockulta vetenskaperna och konsterna. Det är en STOR skillnad mellan en genuin mysterieskola och en workshop i A Course of Miracles över en helg; man får inte blanda ihop äpplena med päronen.

Ockultister eller esoteriker (i ordets rätta bemärkelse) är mycket skeptiska till det mesta, även sina egna erfarenheter. De har dock en tro på det andliga i tillvaron. Men till skillnad från många godtrogna new age-anhängare så söker de genom sin vetenskapliga metod (Hermetismen och Qabalah) att få empiriska bevis på den andliga existensen; de söker gnosis. Naturligitvis håller inte ens detta det positivistiska vetenskapliga ”måttet” men det är egentligen inget problem för man måste lämna detta tankesätt för att överhuvud taget kunna efterforska det mystika i tillvaron. En hermetiker observerar (främst genom introspektion) utifrån vissa givna och traditionella föreställningar om ”naturlagar”. Liksom med traditionell modern vetenskap har dessa genom århundraden reviderats och vederlagds av andra och nyare upptäckter.

Ockultismen från 1800-talet och framgent har tagit stora influenser från den moderna vetenskapliga metoden. Som jag har sagt innan så är det observerande förnuftet en viktig ingrediens i denna metod, något som ofta saknas bland anhängare till New Age. Det som tillkommer i den hermetiska metoden är att man förlitar sig på den mänskliga föreställningsförmågan (fantasiförmågan) och intuitionen såsom ”teleskop” och ”mikroskop”.

Den ockulta träningen syftar till att ”kalibrera” detta mänskliga instrument genom olika andliga övningar och den initiatoriska processen. Inom de Hermetiska-Qabalistiska mysterieskolorna finns det inte mycket utrymme för den personlighetskult som behäftar de nyandliga ”träskmarkerna”. Man får inte godta något som någon annan ”guru” har skrivit utan att man kan verifiera det med egna experiment och erfarenheter.

Inom de Hermetiska-Qabalistiska mysterieskolorna följer man en tradition som sätter vissa grundförutsättningar och en referensram så att man överhuvudtaget har något att utgå ifrån. Sedan skall man genom eget arbete och experimenterande verifiera eller vederlägga ”sanningarna”. Även om man delar en del gemensamma värderingar och föreställningar så skiljer sig världsbilden åt ganska mycket mellan olika initierade. Den egna efterforskningen och nyfikenheten stimuleras och underblåses; det handlar inte om sekterisk verksamhet eller personlighetskult ty detta skulle endast hämma den andliga personlighetsutvecklingen. Allt handlar i slutändan om den personliga gnosis, inte om skrifter.

När det gäller ateister så har de i stort sett samma förutsättningar som vi esoteriker. Det mesta av vår naturvetenskapliga världsbild har vi blivit inlärda genom intellektuella studier i skolorna och endast en mycket begränsad möjlighet till att genom egna experiment själv bekräfta eller vederlägga hypoteserna. Samma sak för oss som har vigt våra liv åt Den Konungsliga Konsten. Vi börjar med teoretiska studier men är själva tvungna att genom egna experiment verifiera eller vederlägga. Jag skulle vilja påstå att en initierad esoteriker har en mer personligt verifierad och underbyggd världsbild än de flesta ateister med sin materialistiska och mekaniska världsbild som förlitar sig på dagens erkända auktoriteter. Att vara esoteriker och ockultist är det samma som att vara en andlig forskare.

S∴R∴