Många är de som anser religionen ha en "hämmande" effekt på vetenskapen. Är detta verkligen en naturlag som är skrivet i sten? Inom en av de vetenskapliga disciplinerna, arkitekturen, är detta inte alls en självklarhet - man skulle kunna hävda att motsatsen här var en regel snarare än ett undantag. Personligen anser jag arkitekturen vara en av de ädlaste av vetenskaper och konster vilket i sina främsta byggen har uttryckt djupa andliga sanningar.
o
Jag erinrar mig en morgon när jag på väg till arbetet passerade Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Den är byggd i en neo-gotisk stil (se bilden ovan). Jag slogs av häpnad för dess skönhet, geometri och ståtlighet - gryningssolens smekande strålar kanske gjorde sitt till.
o
Jag tänke på hur mycket ståtligare de gamla gotiska katedralerna var i jämförelse, byggda under den "mörka" medeltiden. De ståtligaste byggnaderna har i många högkulturer utgjorts av Tempel. Egypten är kanske det tydligaste beviset för detta och hur man tillämpade matematiken och geometrin i det andligas tjänst. Men även i det (rationella) Grekland kan man se flera bevis på detta.
o
Betänk bara Akropolis. Grekerna var ett religiöst folk, samtidigt som de bejakade förnuftet och logiken. Jag misstänker att de betraktade förnuftet vara en gudasänd gåva till mänskligheten och därför vårt ansvar att förvalta. Medeltidens kyrkobyggen var inte minst sagt avancerade, i många fall fyllda med mystisk symbolik. Vem har inte hört talas om alkemisten Fulcanellis Katedralernas Mysterier?
o
Inom den konungsligliga konsten (frimureriet) utgår man från byggnadskonstens symboler som allegorier för byggandet av de själsliga egenskaperna. Inom djuppsykologin symboliserar huset ofta personligheten; "att inte vara kung i sitt eget hus" var ett begrepp som Sigmund Freud använde sig av för att beteckna det omedvetnas makt över människan. Men även på ett existentiellt materiellt plan symboliserar huset trygghet och skydd från naturens element; det är ursymbolen för kulturbyggnad. Ofta använder man huset som metafor för att beskriva sociala och kulturella sammanhang.
o
Är det då konstigt att människan har lagt så mycket energi av arbetskraft och ingenjörskonst (läs vetenskap) på just tempel- och kyrkobyggen? Är det inte naturligt att tillängna det finaste man vet i sitt samhälle, sin Gudsuppfattning eller med andra ord det ståtligaste och bästa man förmår, inom den arkitetiska vetenskapen och konsten?
o
Behöver detta nödvändigtvis vara en hämmande faktor? Kan inte fromhet och vördnad tvärtom vara ett incitament, en inspiration att skapa något större, något bättre?
o
S.R.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar