Ni har säkert hört talas om den senaste ”hypen” inom New Age kring boken och filmen The Secret. Boken finns även i en svensk översättning med titeln The Secret: Hemligheten.
The Secret uppehåller sig kring begreppet ”law of attraction”. Denna kan enkelt sammanfattas som: ”Du får det liv du förtjänar; dina tankar och föreställningar drar till sig universums uppmärksamhet och du får skörda det du sår.”
Den här boken presenterar egentligen inget nytt. Tankarna var ganska flitigt i omlopp under det förra århundrandets första decennier i den s.k. ”New Thought” rörelsen. Boken The Kybalion, författad av ”Three Initiates” 1912 lyfte (bland en massa andra hermetiska lagar) fram lagen om ”mentalism”, att världen egentligen är en tankeform hos Gud. Och eftersom människan är Guds avbild var det logiskt att utgå från att människans tankeförmåga också har en skapande förmåga.
”De Tre Initierades” verkliga identiteter var med största sannolikhet William Walker Atkinson (Yoga Ramacharacka), Paul Foster Case samt Michael Whitty. William W. Atkinson var en viktig förgrundsfigur inom ”New Thought” rörelsen och Paul F. Case träffade Atkinson i sina tidiga år och blev starkt påverkad av dennes tankar. Michael Whitty var ledare för Hermetic Order of the Golden Dawn i U.S.A. (vilket då gick under namnet Rosicrucian Order of the Alpha et Omega) och initierade Paul F. Case i samma Orden, men först efter att de tre herrarna tillsammans hade skrivit The Kybalion. Det finns obekräftade rykten om att även William W. Atkinson var initierad i A.O.
Samma tankegångar som cirkulerar i The Secret (fast i en annan form) finns även att finna i den ockulta organisationen (eller ordenssällskapet) Builders of the Adytum (B.O.T.A.), som grundades av Paul Foster Case 1923 efter att han två år tidigare hade blivit utesluten ur Hermetic Order of the Golden Dawn. B.O.T.A. är en syntes av Golden Dawn, New Thought och (i en begränsad omfattning) österländsk Yoga. Både The Kybalion och B.O.T.A. hävdar dock att tanken på ett mentalt universum har betydligt äldre anor än från 1900-talet, något som även The Secret hävdar. Detta är också min övertygelse.
o
Sigmund Freud hävdar i sin Totem och Tabu att dessa föreställningar har sin grund i den tidigaste formen av naturfolkens animism vilket föregår religionen. Han kallar detta en ”tankarnas allmakt” och ser dessa drag även hos det narcissistiska barnet. Detta magiska tänkande ligger även till grund för de regressiva tendenserna hos tvångsneurosen men har där fått en betydligt mörkare baksida; rädslan för vad tankarna kan ställa till med för ens omgivning och den medföljande själv-förebråelsen om detta. Sålunda kan man konstatera att lagen om mentalism lägger själva grundvalen för det magiska filosofin inom Hermeticismen men att den samtidigt i animismen finner en urtida form av människans föreställningar om sig själv och sin omvärld.
o
För att problematisera Freuds antaganden, vilket i sak inte är felaktiga, så säger kollegan Carl Gustav Jung att barnets jag (”ego”) är ett med Självet (”Det Högre Jaget”) men att det under individuationen (mognadsprocessen) separerar ut sig för att sedan (förhoppningsvis) återförenas på en mogen nivå i det senare vuxenlivet. Detta kan man även se i förhållandet mellan animismen och Hermeticismen; då den förra är en naiv men intuitiv förståelse för verkliga sakförhållanden representerar mentalismen en mognare föreställning om att det inte handlar om en personlig allmakt utan en gudomlig och helig sådan.
Jag har inte läst The Secret (även om en kopia av den finns i bokhyllan) men jag har sett filmen. Min Soror Mystica har läst boken och säger att den är en upprepning av filmen. Personligen hade man kunnat förmedla samma budskap på en halvtimme; den borde alltså ha gjorts kortare. Samma sak med boken, om man skall tro min Soror. Filmen är intressant första halvtimmen men därefter blir det hela tämligen repetitivt.
Jag har också personligen lite svårt för att man hela tiden tar fasta vid att skapa pengar med hjälp av denna teknik. Jag upplever det som att filmmakarna/författarna försöker para ihop den amerikanska drömmen tillsammans med den gamla hermetiska filosofin, vilket känns en aning smaklöst för en traditionalist som mig.
Något jag också stör mig på i filmen är att någon där säger att man inte kan förlita sig på Gud och ödet, eller något i den stilen, att det endast är människan som är skaparen av sin tillvaro, etc. Det är att dra lagen om ”mentalism” (eller ”attraktion” som man kallar det i filmen) till sitt absurdum. Det är också det som vissa teologer har kritiserat The Secret för, att den gör människan till en Gud. Detta är också ett felslut man drar i filmen, vilket ett typiskt tecken på hur New Age kan pervertera en gammal mysterietradition.
o
All skaparkraft är en gudomlig egenskap vilket gör oss till en del av Guds kreativa impuls. Att tro att egot, eller människan, i sig själv skulle kunna skapa något bara genom att tro på sin egen förmåga och en vilja avskild från Gud eller från ett större helt är en villfarelse. Det är garanterat den bästa vägen till ett misslyckande i tillämpandet av mentalismens teser. Bara genom att se att vi och Gud (eller den stora skaparkraften, eller vad man vill kalla det) är Ett i denna viljehandling, att den mänskliga viljan och skaparförmågan är ett uttryck för det gudomliga, kan dessa principer (som beskrivs i The Secret) leda till framgång. Det kräver sålunda en god portion självdistans och ödmjukhet.
o
Det är sålunda en villfarelse att tro att egot, eller människan, ensamt kan skapa något utifrån sin egen personliga förmåga och vilja. Oavsett vad hon själv tror är det Gud som är den Enda Skaparkraften och Viljan, där den mänskliga viljan och skaparförmågan är ett uttryck för denna gudomliga skaparimpuls.
o
Detta oaktat är det möjligt för det mänskliga medvetandet att skapa något med hjälp av föreställningsförmågan och viljekraften, så som det beskrivs i The Secret, utan att hon behöver vara religiös eller ens tro på en Gud. Människan kan t.o.m. tro (i sin villfarelse) att hon är ensam kreatör över sitt personliga universum för att nå ”framsteg” i denna världen med hjälp av teserna i The Secret.
o
Men dessa framsteg är rent materialistiska och värdsliga (vilket i.a.f. filmen lyfter fram som argument för framgång). Frågan är om detta kännetecknar verkligt ”framgång”. Med ett ateistiskt, agnostiskt eller materialistiskt förhållningssätt kan man endast påverka den fysiska tillvaron. Någon större andlig utveckling rör det sig inte om, förutsatt att individen på vägen inte inser vilket ”verkligt” och ”sant” mål hon har i livet. Chansen (eller min förhoppning) är dock stor att hon inser, när pengarna börjar väl strömma in, att detta inte är svaret på alla frågor eller ens täcker alla hennes behov och att hon inser att en högre kraft har haft sitt finger med i hennes framgång; hon börjar vända sig till den verkliga skaparkraften och tar således sina första steg att söka efter det mystiska i tillvaron.
o
Sedan är det ett faktum, som vissa teologer i sin kritik mot The Secret har uttryckt, att livet av nödvändighet måste gå genom smärta och lidande, att det finns en mening med det mörka i tillvaron. De svåra stunderna i livet ger oss tid för självreflektion och självinsikt, om vår plats i tillvaron och syftet med vårt liv. Livet är aldrig en dans på rosor, så som det framställs i filmen, bara för att vi tror på oss själva och på att vi själva kan forma vår tillvaro.
o
Men The Secret är detta oaktat en bra introduktion för den okunnige sömngångaren. Den kan tjäna som en god ögonöppnare och odla god ”mentalhygien” hos ett större flertal människor.
Kontentan i dess budskap är att man skall akta sig för vad man önskar. En tanklös tanke har också en kreativ kraft, etc. Och, i fall någon skulle undra: Ja, det fungerar. Kruxet är att man måste tro på det till 100% för att det skall kunna fungera. Skeptisism ger suggestioner till det undermedvetna om misslyckande, och det är också det man får.
o
Summa summarium utgör The Secret en tämligen grov förenkling av tillvaron och innebörden av att vara människa. Men å andra sidan är det få böcker som kan fånga alla dimensioner av livet. The Secret har valt att fokusera på en av flera universella lagar, vilket är både dess största styrka och svaghet.
o
S∴R∴
Härlig sammanfattning på filmen, håller med om varje ord.
SvaraRaderaÄven om ovan nämnda författarskara till Kybalion är frekvent spridd på internet (även av F.L.O. som borde veta bättre) skadar det inte att försöka skapa lite ordning i den oredan.
SvaraRaderaKybalion är daterad 1908. Det råder ju inga tvivel om att Atkinson var en av författarna. Michael Witty kan dock omöjligt varit en av dom, i synnerhet inte om Paul Foster Case var den tredje. Witty och Case träffades nämligen inte innan Case initierades i A.O. November 1918.
Å andra sidan har det aldrig ådagalagts några tillfredsställande källor som styrker att Case var med och skrev boken heller. (inte ens i BOTAs opublicerade Case-biografi)
Tack Broder Joachim för dina klargörande fakta!
SvaraRaderaDock har jag hört och läst att Case kände Michael Witty åtminstone några år innan han blev initierad i A.O.; det var Witty som introducerade honom till Orden. De hade samarbetat i den ockulta tidningen "Azoth" innan Cases medlemskap i A.O. Jag har även för mig att "The Book of Tokens" kanaliserades (genom Oija)innan Cases initiering i A.O.
Jag tar dock detta direkt från minnet. Du får gärna bekräfta eller dementera (och gärna korrigera med andra fakta) dessa uppgifter.
S.R.
Det är riktigt att de lärde känna varandra tidigare, men inte så mycket tidigare. :)
SvaraRaderaCases Tarot artiklar publicerades i Azoth mellan okt 1918 - sept 1919.
Det var också först under 1919 som Witty och Case började samarbeta närmare, vilket bland annat ledde till "mottagningen" av the Book of Tokens. (Resten av materialet från deras sammarbete såg Mrs. Witty för gott att förstöra när M.W. dog!)
Huruvida ouija användes vid dessa tillfällen vet jag inte. Däremot var det en metod Case använde långt senare när han jobbade med samma "källa" tillsammans med Ann Davies och Harriet Case.
Varianten som brukar höras i BOTA-kretsar är att det var Atkinson, Case och Cases "inre röst" som var de tre författarna. Och visst tycker även jag att man känner igen Cases stil i boken. Men närmare än muntliga påståenden från Ann Davies lär vi nog inte komma i saken.