En grundsats inom den ockulta läran är den om ”ande (eller själ) över materia”. Med detta så menas, för att använda psykologiska termer, att medvetandet och självet inte främst är betingat av biologin och biogenetiken, vilket ofta framhålls i dagens debatt, utan att det snarare är kroppen som betingas av psyket; kroppens sjukdomar är främst själens sjukdomar (psykosomatik). Själens ”natur” å andra sidan är till övervägande del betingad av inre psykiska och yttre miljömässiga faktorer. Med inre och psykiska faktorer så menas tankar och fantasier, livserfarenheter och referensramar, som rör sig på både medvetna och omedvetna plan. En aspekt av den omedvetna psykiska sfären rör de rent transpersonella eller arketypiska invåerna (det kollektiva omedvetna), eller idéplanet för att låna en term från Platon – Det Högre Självet. Med miljömässiga faktorer så avses främst psykosociala faktorer och relationerna mellan barnet och föräldragestalterna, men även samhällsstrukturer, demografiska faktorer och livsmiljön på ett direkt och konkret sätt, såsom maten man äter, luften man andas, och inte minst visuella intryck eller estetik, etc. Det är dock ofta svårt att göra skillnad mellan yttre och inre faktorer, då det ena kan vara ett uttryck för det andra och vice versa – Så som ovan så ock nedan, och såsom nedan så ock ovan.
I ljuset av alla dessa yttre och inre faktorer så framstår det för mig såsom självklart att den rena biogenetiken endast kan ha en marginell roll i en människas karaktärsutveckling. Jag erkänner att det kan vara ett faktum att där måhända finns en komponent av genetiska faktorer som lägger grunden för en ”predisposition” eller ”känslighet”. Men å andra sidan kan man inte riktigt veta vad som gör en människa mer känslig än andra; även miljömässiga och sociala faktorer har naturligtvis sin stora hand med i det hela. Slutsatsen är att människan är aldeles för komplicerad varelse för att kunna reduceras till neuropsykiatri och biologi. Tvärtom så framstår det som tydligt att människan äger förmågan i sin hand att transcendera sina biologiska förutsättningar eller begränsningar, något som alkemin lär oss. Jag brukar citera ett mycket bra uttalande om människan som jag fick lära mig på Universitetet, men tyvärr för länge sedan har glömt vem som var upphovsman till, och som lyder: ”Människan är som ett grått lakan. De vita trådarna i tyget utgör hennes miljö och de svarta hennes genetik. Men när vi betraktar henne kan vi inte särskilja vad som är vad; vi ser blott ett grått lakan”.
Två saker eller händelser har gjort det angeläget för mig att skriva av mig dessa ord, båda två företeelser som är ganska ”hypade” idag; det är dels frågan om Kognitiv Beteendeterapi (KBT) och frågan om ”Attention Deficit Hyperactivity Disorder” (uppmärksamhetsstörning med överaktivitet) eller ADHD. Jag läste av en ren slump nyss en artikel i Damenars Värld (jag var förvånad att överhuvudtaget finna en sådan ”intressant” artikel i en modetidning som denna) där en professorn i psykiatri vid namn Åsa Nilsonne påstår att KBT är såpass effektiv eftersom den utgår ifrån hjärnans biologiska funktioner vilket dikterar att hjärnan vänjer sig vid att tänka på ett visst sätt, och ju mer negativa tankar individen tänker och ju mer negativa känslor som uttrycks en ond cirkel därmed skapas, eftersom hjärnan då genom sitt plastiska sätt formar sig efter detta. Enligt denna professor i psykiatri så kan Psykodynamisk Terapi (PDT) eller Psykoanalys ha en kontraproduktiv effekt på hjärnan då den försöker förmå patienten att uppehålla sig mycket kring just negativa och smärtsamma känslor. Bättre är, menar professorn, att inte älta det negativa utan istället tänka på det positiva, så lär hjärnan sig därefter.
Ganska enkelt eller hur? Och till viss del ligger det något i detta. Att hjärnan är plastisk till sin natur är inget nytt eller förvånande; tvärtom bekräftar detta tesen om biologins formbarhet och anpassning efter miljön och medvetandet. Även den ockulta läran säger att våra tankar formar oss och vår värld. Faktum är också att KBT i sin ”tredje generation” av utveckling har anammat vissa österländska meditativa tekniker, vilket de kallar ”mindfullness”. Det är därför inte förvånande att Åsa Nilsonnes senaste bok heter just Mindfullness i hjärnan. Men själva huvudtesen i biologisternas människosyn är att alla människans tankar (kognitioner) blott kan reduceras till neuroners samverkan, då däremot den ockulta människosynen hävdar att människans tanke- och känsloliv är oberoende av kroppen. Och för att uppväga den ytliga och kommersialiserade New Age varianten av ”tänka positivt-filosofin” (idag främst uttryckt genom ”lagen om attraktion”) lär oss den ockulta filosofin, i synnerhet den Qabalistiska, dessutom att vi människor består både av ljus och av mörker. Likaväl som vi inom oss har en kör av änglar har vi inom oss även en legion av demoner. Sigmund Freuds idéer, vilket i min mening står den Lurianska Qabalah mycket nära, beaktar detta faktum om människans tvådelade natur. Han framlade att vi människor har ett annat medvetande på ”andra sidan” av det medvetna, det som han kom att kalla för ”det omedvetna”. Inom Qabalah kallas detta Sitra Ahra, ”den andra sidan”, en omvänd och splittrad version av Livets Träd vars beska frukter kallas ”Qlippoth” eller ”skal” (demoner), istället för de ”Sefiroth” som innehåller det angeliska ljuset.
Att ignorera den mörka sidan i vår natur, vårt omedvetna disassociativa själv i motsats till vårt medvetna integrerade själv, att försaka den och istället blint rikta sina blickar mot ljuset, kan i min mening vara förödande. Den ensamt viktigaste aspekten av all andlig och personlig utveckling är att följa den gamla grekiska devisen gnothi seauton, eller ”känn dig själv”. Att kunna känna sig själv innefattar även kunskapen om ”den andra sidan”, om sina omedvetna djup som ligger bortanför den kognitiva sfären som endast KBT befattar sig med. I min mening arbetar KBT endast på en medveten och ”förmedveten” nivå. Det förmedvetna är ett begrepp som också det myntades av Psykoanalysens fader Sigmund Freud och betecknar allt det i vårt psyke som vi inte hela tiden har tillgång till men som vi kan plocka fram ur minnet, dvs. det som ligger före det omedvetna. Alltså utgörs det förmedvetna av ”den hitre sidan”, på samma sätt som det medvetna.
På samma sätt som alla andra materialistiska biologister försöker KBT-anhängarna att reducera människan till sina medvetna tankar, som man anser betingar känslolivet. Men man tar ingen som helst hänsyn till att människan även har tankar och känslor, och framför allt fantasier, som är omedvetna och alltså tillhör ”den andra sidan”. Liksom biologisterna är KBT-anhängarna utrustade med en tämligen omfattande uppsättning av skygglappar som antingen vägrar att se eller inte kan se alla aspekter av den mänskliga tillvaron, både den psykiska och existentiella. En sådan käpphäst som biologisterna idag tar till alltför jämnan är frågan om ADHD, ett begrepp som de lärda har tvistat om sedan det först myntades på 1990-talet. En hel generation av missanpassade barn har används av den materialistiska läkarkåren som ett mycket effektivt vapen mot den etablerade beteendevetenskapen till såpass grad att ingen idag kan (eller vågar) ifrågasätta tesen av biogenetikens absoluta herravälde över det mänskliga beteendet; läkemedelsföretagens aktieägare skrattar på vägen till banken.
För mig personligen fungerar begreppet ”ADHD” såsom ett rött skynke, eftersom jag i min yrkesutövning med hemlösa och missbrukare jämnt och ständigt får höra att mina klienter lider av detta ”funktionshinder” (jag överdriver inte om jag säger att det har gått inflation i begreppet ADHD) och att det enda sättet att bota en amfetaminist i många fall består i att ge honom diverse centralstimulatia (eller med andra ord amfetaminpreparat), vilket läkemedelsföretagen fullt lagligt langar i formen av Ritalin och Concerta. En ganska så dyr medicin måste jag tillägga som har grävt stora hål i västra götalandsregionens pengakista. Jeppe är inte länge en missbrukare på grund av att hans mamma och pappa själva var missbrukare och misshandlade honom, eller ännu värre förgrep sig på honom som barn, utan för att han har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, som är ärftligt och dessutom förklarar varför hans pappa och mamma var så dysfunktionella föräldrar från första början, etc. Ingen bryr sig längre om att undersöka det faktum att Jeppes mamma och pappa lever i en samhällsstruktur som aktivt har marginaliserat dem och håller dem kvar i ett utanförskap. Jeppe är alltså inte ett symptom på något sjukt i hans familjesystem, och ytterst i ett samhällssystem och dess strukturer vari han ”lever, verkar och har sin tillvaro”, utan ”hans symptom” beror istället på en defekt inne i hans hjärnas struktur.
Idag hörde jag på nyheterna att forskare ”äntligen” hade upptäckt att ADHD är genetiskt betingat. Det handlar om att vissa gener replikeras och andra är helt förstörda eller saknas hos individer med ADHD. Naturligtvis blev jag per automatik skeptisk till detta modiga och entusiastiska uttalande. Efter flera decennier av finnandet av den ”schizofrena genen” och den lika snara dementin till upptäckten har jag med åren blivit garvad när jag läser rubriker och påståenden som dessa. Journalister har inte direkt ryktet om sig att vara vetenskapligt korrekta i sina analyser. Vad handlar då allt detta egentligen om? Jo, så här förhåller det sig egentligen mina vänner: Forskarna har undersök 366 barn med ADHD och jämfört dem med en kontrollgrupp (alltså personer som inte har diagnosen ADHD) bestådende av 1 047 individer. Man har sett att dessa förändringar i DNA som jag nämnde ovan förekom totalt sett hos 14 % av barnen med ADHD men bara hos 7 % av kontrollpersonerna; den procentuella andelen barn med ADHD och denna genetiska defekt var alltså ”dubbelt så stor”. Bland barn med ADHD och intellektuell funktionsnedsättning förekom replikering av DNA hos 36 %, jämfört med 11 % av barnen med ADHD utan sådan funktionsnedsättning. Dessutom kunde forskarna se att dessa DNA-förändringarna var koncentrerade till vissa regioner av arvsmassan som tidigare kopplats samman med både autism och schizofreni.
Alltså försöker man samtidigt damma av den gamla ”schizofrenigenen” igen, eller den lika vanligt förekommande teorin att autism (autoerotism) inte beror på störda kommunikationsmönster mellan föräldrar och barn utan av en ”defekt” i hjärnan (faktum är att det inte alls är ovanligt att individer som har diagnosticerats med ADHD även får sidodiagnosen ”autismspektrat” eller Aspergers syndrom). Av dessa siffror drar man alltså slutsatsen att ADHD inte blott kan vara en social konstruktion utan att den dessutom eller snarare har en tydlig biogenetisk komponent. Men vad säger siffrorna egentligen? Jag är övertygad om att vi här har att göra med ett ganska tydligt exempel på att man kan läsa in i siffror lite som man själv vill efter sina egna preferenser. Låt mig då istället (för att väga upp debatten något) bjuda på ett diametralt motsatt tolkning av dessa siffror, efter mina egna prefereser och brukandes av simpel matematik.
Vad var det man sa nu igen? Hade 14 % av ”ADHD-barnen” en genetisk defekt? Innebär det alltså att 86 % av barnen som diagnosticerats med ADHD inte hade en genetisk defekt, alltså en överväldigande majoritet av dem? Sade man inte också att 7% av barnen utan ADHD hade dessa genetiska defekter utan att vara hyperaktiva och utan att ha koncentrationssvårigheter? Alltså kan man inte bevisa att dessa genetiska defekter per automatik ger upphov till ADHD och att den överväldigande majoriteten av ADHD-diagnosticerade individer måste finna orsakerna till sina symptom någon annanstans än i sina gener.
Visst kan man se en viss överrepresentation av genetiska defekter hos barn med ADHD men jag kan inte hjälpa att tolka dessa siffor på annat sätt än att se ett förkrossande nederlag för biologisternas tes om att ADHD är genetiskt betingad. Sedan kan man undra varför kontrollgruppen var tre gånger så större än ADHD-gruppen. Slutsatsen är att man fortfarande inte kan veta vad som är den egentliga orsaken till beteenden såsom den som har givits epitetet ”ADHD”. Liksom människan i sig är oerhört komplicerad så är även individer med ADHD minst lika komplicerade som alla andra; de är ju när allt kommer omkring människor som delar på glädjeämnen och sorger med alla oss andra. Jag kan alltså lugnt luta mig tillbaka i fotöljen och hålla kvar vid min förtröstan att vi männikor inte kan reduceras till blott köttliga varelser utan att vårt psyke (dvs. vår vilja och föreställning) ännu idag är den verkligt determinerande faktorn av tillvaron.
S∴R∴
I ljuset av alla dessa yttre och inre faktorer så framstår det för mig såsom självklart att den rena biogenetiken endast kan ha en marginell roll i en människas karaktärsutveckling. Jag erkänner att det kan vara ett faktum att där måhända finns en komponent av genetiska faktorer som lägger grunden för en ”predisposition” eller ”känslighet”. Men å andra sidan kan man inte riktigt veta vad som gör en människa mer känslig än andra; även miljömässiga och sociala faktorer har naturligtvis sin stora hand med i det hela. Slutsatsen är att människan är aldeles för komplicerad varelse för att kunna reduceras till neuropsykiatri och biologi. Tvärtom så framstår det som tydligt att människan äger förmågan i sin hand att transcendera sina biologiska förutsättningar eller begränsningar, något som alkemin lär oss. Jag brukar citera ett mycket bra uttalande om människan som jag fick lära mig på Universitetet, men tyvärr för länge sedan har glömt vem som var upphovsman till, och som lyder: ”Människan är som ett grått lakan. De vita trådarna i tyget utgör hennes miljö och de svarta hennes genetik. Men när vi betraktar henne kan vi inte särskilja vad som är vad; vi ser blott ett grått lakan”.
Två saker eller händelser har gjort det angeläget för mig att skriva av mig dessa ord, båda två företeelser som är ganska ”hypade” idag; det är dels frågan om Kognitiv Beteendeterapi (KBT) och frågan om ”Attention Deficit Hyperactivity Disorder” (uppmärksamhetsstörning med överaktivitet) eller ADHD. Jag läste av en ren slump nyss en artikel i Damenars Värld (jag var förvånad att överhuvudtaget finna en sådan ”intressant” artikel i en modetidning som denna) där en professorn i psykiatri vid namn Åsa Nilsonne påstår att KBT är såpass effektiv eftersom den utgår ifrån hjärnans biologiska funktioner vilket dikterar att hjärnan vänjer sig vid att tänka på ett visst sätt, och ju mer negativa tankar individen tänker och ju mer negativa känslor som uttrycks en ond cirkel därmed skapas, eftersom hjärnan då genom sitt plastiska sätt formar sig efter detta. Enligt denna professor i psykiatri så kan Psykodynamisk Terapi (PDT) eller Psykoanalys ha en kontraproduktiv effekt på hjärnan då den försöker förmå patienten att uppehålla sig mycket kring just negativa och smärtsamma känslor. Bättre är, menar professorn, att inte älta det negativa utan istället tänka på det positiva, så lär hjärnan sig därefter.
Ganska enkelt eller hur? Och till viss del ligger det något i detta. Att hjärnan är plastisk till sin natur är inget nytt eller förvånande; tvärtom bekräftar detta tesen om biologins formbarhet och anpassning efter miljön och medvetandet. Även den ockulta läran säger att våra tankar formar oss och vår värld. Faktum är också att KBT i sin ”tredje generation” av utveckling har anammat vissa österländska meditativa tekniker, vilket de kallar ”mindfullness”. Det är därför inte förvånande att Åsa Nilsonnes senaste bok heter just Mindfullness i hjärnan. Men själva huvudtesen i biologisternas människosyn är att alla människans tankar (kognitioner) blott kan reduceras till neuroners samverkan, då däremot den ockulta människosynen hävdar att människans tanke- och känsloliv är oberoende av kroppen. Och för att uppväga den ytliga och kommersialiserade New Age varianten av ”tänka positivt-filosofin” (idag främst uttryckt genom ”lagen om attraktion”) lär oss den ockulta filosofin, i synnerhet den Qabalistiska, dessutom att vi människor består både av ljus och av mörker. Likaväl som vi inom oss har en kör av änglar har vi inom oss även en legion av demoner. Sigmund Freuds idéer, vilket i min mening står den Lurianska Qabalah mycket nära, beaktar detta faktum om människans tvådelade natur. Han framlade att vi människor har ett annat medvetande på ”andra sidan” av det medvetna, det som han kom att kalla för ”det omedvetna”. Inom Qabalah kallas detta Sitra Ahra, ”den andra sidan”, en omvänd och splittrad version av Livets Träd vars beska frukter kallas ”Qlippoth” eller ”skal” (demoner), istället för de ”Sefiroth” som innehåller det angeliska ljuset.
Att ignorera den mörka sidan i vår natur, vårt omedvetna disassociativa själv i motsats till vårt medvetna integrerade själv, att försaka den och istället blint rikta sina blickar mot ljuset, kan i min mening vara förödande. Den ensamt viktigaste aspekten av all andlig och personlig utveckling är att följa den gamla grekiska devisen gnothi seauton, eller ”känn dig själv”. Att kunna känna sig själv innefattar även kunskapen om ”den andra sidan”, om sina omedvetna djup som ligger bortanför den kognitiva sfären som endast KBT befattar sig med. I min mening arbetar KBT endast på en medveten och ”förmedveten” nivå. Det förmedvetna är ett begrepp som också det myntades av Psykoanalysens fader Sigmund Freud och betecknar allt det i vårt psyke som vi inte hela tiden har tillgång till men som vi kan plocka fram ur minnet, dvs. det som ligger före det omedvetna. Alltså utgörs det förmedvetna av ”den hitre sidan”, på samma sätt som det medvetna.
På samma sätt som alla andra materialistiska biologister försöker KBT-anhängarna att reducera människan till sina medvetna tankar, som man anser betingar känslolivet. Men man tar ingen som helst hänsyn till att människan även har tankar och känslor, och framför allt fantasier, som är omedvetna och alltså tillhör ”den andra sidan”. Liksom biologisterna är KBT-anhängarna utrustade med en tämligen omfattande uppsättning av skygglappar som antingen vägrar att se eller inte kan se alla aspekter av den mänskliga tillvaron, både den psykiska och existentiella. En sådan käpphäst som biologisterna idag tar till alltför jämnan är frågan om ADHD, ett begrepp som de lärda har tvistat om sedan det först myntades på 1990-talet. En hel generation av missanpassade barn har används av den materialistiska läkarkåren som ett mycket effektivt vapen mot den etablerade beteendevetenskapen till såpass grad att ingen idag kan (eller vågar) ifrågasätta tesen av biogenetikens absoluta herravälde över det mänskliga beteendet; läkemedelsföretagens aktieägare skrattar på vägen till banken.
För mig personligen fungerar begreppet ”ADHD” såsom ett rött skynke, eftersom jag i min yrkesutövning med hemlösa och missbrukare jämnt och ständigt får höra att mina klienter lider av detta ”funktionshinder” (jag överdriver inte om jag säger att det har gått inflation i begreppet ADHD) och att det enda sättet att bota en amfetaminist i många fall består i att ge honom diverse centralstimulatia (eller med andra ord amfetaminpreparat), vilket läkemedelsföretagen fullt lagligt langar i formen av Ritalin och Concerta. En ganska så dyr medicin måste jag tillägga som har grävt stora hål i västra götalandsregionens pengakista. Jeppe är inte länge en missbrukare på grund av att hans mamma och pappa själva var missbrukare och misshandlade honom, eller ännu värre förgrep sig på honom som barn, utan för att han har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, som är ärftligt och dessutom förklarar varför hans pappa och mamma var så dysfunktionella föräldrar från första början, etc. Ingen bryr sig längre om att undersöka det faktum att Jeppes mamma och pappa lever i en samhällsstruktur som aktivt har marginaliserat dem och håller dem kvar i ett utanförskap. Jeppe är alltså inte ett symptom på något sjukt i hans familjesystem, och ytterst i ett samhällssystem och dess strukturer vari han ”lever, verkar och har sin tillvaro”, utan ”hans symptom” beror istället på en defekt inne i hans hjärnas struktur.
Idag hörde jag på nyheterna att forskare ”äntligen” hade upptäckt att ADHD är genetiskt betingat. Det handlar om att vissa gener replikeras och andra är helt förstörda eller saknas hos individer med ADHD. Naturligtvis blev jag per automatik skeptisk till detta modiga och entusiastiska uttalande. Efter flera decennier av finnandet av den ”schizofrena genen” och den lika snara dementin till upptäckten har jag med åren blivit garvad när jag läser rubriker och påståenden som dessa. Journalister har inte direkt ryktet om sig att vara vetenskapligt korrekta i sina analyser. Vad handlar då allt detta egentligen om? Jo, så här förhåller det sig egentligen mina vänner: Forskarna har undersök 366 barn med ADHD och jämfört dem med en kontrollgrupp (alltså personer som inte har diagnosen ADHD) bestådende av 1 047 individer. Man har sett att dessa förändringar i DNA som jag nämnde ovan förekom totalt sett hos 14 % av barnen med ADHD men bara hos 7 % av kontrollpersonerna; den procentuella andelen barn med ADHD och denna genetiska defekt var alltså ”dubbelt så stor”. Bland barn med ADHD och intellektuell funktionsnedsättning förekom replikering av DNA hos 36 %, jämfört med 11 % av barnen med ADHD utan sådan funktionsnedsättning. Dessutom kunde forskarna se att dessa DNA-förändringarna var koncentrerade till vissa regioner av arvsmassan som tidigare kopplats samman med både autism och schizofreni.
Alltså försöker man samtidigt damma av den gamla ”schizofrenigenen” igen, eller den lika vanligt förekommande teorin att autism (autoerotism) inte beror på störda kommunikationsmönster mellan föräldrar och barn utan av en ”defekt” i hjärnan (faktum är att det inte alls är ovanligt att individer som har diagnosticerats med ADHD även får sidodiagnosen ”autismspektrat” eller Aspergers syndrom). Av dessa siffror drar man alltså slutsatsen att ADHD inte blott kan vara en social konstruktion utan att den dessutom eller snarare har en tydlig biogenetisk komponent. Men vad säger siffrorna egentligen? Jag är övertygad om att vi här har att göra med ett ganska tydligt exempel på att man kan läsa in i siffror lite som man själv vill efter sina egna preferenser. Låt mig då istället (för att väga upp debatten något) bjuda på ett diametralt motsatt tolkning av dessa siffror, efter mina egna prefereser och brukandes av simpel matematik.
Vad var det man sa nu igen? Hade 14 % av ”ADHD-barnen” en genetisk defekt? Innebär det alltså att 86 % av barnen som diagnosticerats med ADHD inte hade en genetisk defekt, alltså en överväldigande majoritet av dem? Sade man inte också att 7% av barnen utan ADHD hade dessa genetiska defekter utan att vara hyperaktiva och utan att ha koncentrationssvårigheter? Alltså kan man inte bevisa att dessa genetiska defekter per automatik ger upphov till ADHD och att den överväldigande majoriteten av ADHD-diagnosticerade individer måste finna orsakerna till sina symptom någon annanstans än i sina gener.
Visst kan man se en viss överrepresentation av genetiska defekter hos barn med ADHD men jag kan inte hjälpa att tolka dessa siffor på annat sätt än att se ett förkrossande nederlag för biologisternas tes om att ADHD är genetiskt betingad. Sedan kan man undra varför kontrollgruppen var tre gånger så större än ADHD-gruppen. Slutsatsen är att man fortfarande inte kan veta vad som är den egentliga orsaken till beteenden såsom den som har givits epitetet ”ADHD”. Liksom människan i sig är oerhört komplicerad så är även individer med ADHD minst lika komplicerade som alla andra; de är ju när allt kommer omkring människor som delar på glädjeämnen och sorger med alla oss andra. Jag kan alltså lugnt luta mig tillbaka i fotöljen och hålla kvar vid min förtröstan att vi männikor inte kan reduceras till blott köttliga varelser utan att vårt psyke (dvs. vår vilja och föreställning) ännu idag är den verkligt determinerande faktorn av tillvaron.
S∴R∴
